saraaahz

Fan.!

Jag saknar dej, jag fattar inte hur du kunde göra såhär mot mej. Du som brydde dej så jäkla mycket om mej, tänkte på mej, kände för mej, och älskade mej. Du visade det verkligen när du var med mej. Men när vi var ifrån varandra så verkade jag inte lika övertygad.
Som den där morgonen då när du vaknade och la ditt huvud mot mitt och kramade om mej extra mycket och pussade mej på pannan.. Fan alltså, den känslan.. Världens bästa känsla. Eller de där gångerna i början då vi höll på att lära känna varandra, och vi låg och kollade på film alltid hemma hos dej, du tog alltid fram din hand och jag visste att du väntade på min hand, och tillsist låg vi där hand i hand.

Näst sista gången jag fick se dej, var när vi träffades inne på Hobbex på OBS. Du dök upp bakom mej och jag blev så glad lycklig och så överväldigad! Vi kramades längelänge, och jag berättade hur mycket jag tyckte om dej. Du sa detsamma till mej. Vi gick hand i hand. För första gången. Jag älskade dej så jävla mycket. Du gav mej sånna förhoppningar den dagen. Om jag bara visste hur mycket du skulle såra mej den kvällen. Varför sa du att du älskade mej då? Varför avslutade du det vi hade. Massa fina minnen som nu återuppspelas i mitt huvud varje dag. Helt seriöst. Det värsta är att jag inte kan förstå, hur du, som sa och visade hur mycket du tyckte om mej och brydde dej om mej, kunde få mej att nå botten. Jag trodde inte det om dej faktiskt.

Men jag hoppas du får ett fint liv iallafall, jag vet att du förtjänar det och jag vet att du är en fin person. Du finns alltid i mitt hjärta, snobben </3 hjärtat

+ att jag är så jävla avundsjuk på killar. Jag önskar att jag också hade egenskapen att kunna lägga bakom mej ett fint förhållande och bara glömma allt, Orättvist.

Slut