saraaahz

En hemsk känsla. En overklig känsla som smyger sig på och sedan.. hoppar upp när man e som
minst beredd. Men känslan av det har funnits där fanns. NU vet jag. Jag e trött... på att ständigt
tro på nåt bra hos killar. Omogenhet och idiotiken. Jag avskyr det.
Ibland undrar jag vad det är för fel på mej. Varför vill de inte ha mej?
Det gräver sig i magen på mej, och gråten vill hela hela hela tiden ut, men jag kämpar emot.
När känslan blir för mycket ibland så klarar jag inte atthålla emot längre, jag vill bara få ut
sorgen genom mina ögon. Hoppas på att det hjälper, .... men det gör det inte. Endast tiden förhoppningsvis
och vänner läker alla sår.

Jag trodde det kunde bli något. Hade sånna förhoppningar som en galen 14 åring över sin första kärlek.
Tänkte hur det skulle bli när det blev han&jag.
Allt gick i kras, och jag kan knappt förstå att det nu är förbjudet för min egen skull att tänka på honom.
Just nu har jag tanken, hur ska jag komma över detta och kommer en kille som verkligen gillar mej nåsin fram?

Jag är ledsen bara.

/Sara