Du.
Jag har som 16åring fått för första gången uppleva hur det är att förlora någon som man helt galet älskar otroligt mycket. Hur man upplever chocken, timmarna efter, dagen efter och en vecka senare -känslan. Den är löjligt känslomässig och man känner verkligen nedbrytningen av kroppen sakta. Hur en person som sa att han älskade mej på dagen och gjorde mej till världens lyckligaste, till att sedan några timmar senare berättade det ofattbara i min värld just då. Att han inte skulle vara min längre utan försvinna från min närvaro, kanske föralltid.
Löjligt säger jag bara. Han fick allt och verka som vanligt när jag träffade honom 5 veckor senare. Återföreningen blev som jag hade tänkt mej, när vi stod där och kramades i säkert en kvart.. Vi gick hand i hand genom köpcentret för första gången och jag mådde så jäkla bra som det går. Jag var så stolt över att ha honom som pojkvän, han var så fin. Så när han berättade att han ville sova hos mej på fredagkväll så hade jag nått toppen till det lyckligaste man kan vara! Men ett men finns nästan alltid med. Senare berättade han att han skulle vara i Svedala under kvällen/natten var tvungen, för hans kompis fyller bara nitton en gång i livet. Jag blev så besviken att jag inte visste vad jag skulle göra. Men han gav mej den där söta blicken, så jag klarade inte av att bli arg på han.
Några timmar senare sitter jag där hemma med en kompis vid min sida och jag var ostoppbar. Jag kunde inte sluta gråta. Det ofattbara hade hänt mej, och jag hade aldrig varit olyckligare. Han hade berättat att han tyckte att vi hade glidit ifrån varandra och att det inte skulle fungera i fortsättningen eftersom vi knappt träffas. Jag föröskte verkligen stoppa det. Verkligen. Jag ville inte att han skulle prata mer, utan bara lyssna på mej. Mina positiva ord som jag försökte trycka in i hans huvud. Men han hade bestämt sig. Tyvärr.
Om jag inte hade haft mina otroliga vänner som stöttat mej och funnits där för mej så hade jag nog inte hittat glädjen igen. Iallafall hade det blivit jäkligt svårt iaf! Jag förlorade det största ljuset i mitt liv, för det var han. Jag är himla lyckligt lottad att jag den kvällen hade en nära vän där som åkte en lång väg hemifrån för att komma till en gråtandes vän. Även fast jag sa att jag redan hade en vän hos mej kom hon endå sent på kvällen och var hos mej över natten, Älskar dej<3 Tack även till dej Felle för du kom när jag behövde en vän. Även ni som har ringt mej och hört hur jag mår osv. Det betyder oerhört mycket .
Jag mår helt ärligt bättre nu idag, en och en halv vecka senare. Han dyker fortfarande upp i mina tankar, men jag försöker motarbeta dem. Alla fina minnen med den personen som var min vår 2009. Och jag hoppas att jag och Tobbe är vänner, för han är helt enkelt en person jag vill ha i mitt liv.
-Fan ta den dagen då jag ser han med en annan tjej..
Löjligt säger jag bara. Han fick allt och verka som vanligt när jag träffade honom 5 veckor senare. Återföreningen blev som jag hade tänkt mej, när vi stod där och kramades i säkert en kvart.. Vi gick hand i hand genom köpcentret för första gången och jag mådde så jäkla bra som det går. Jag var så stolt över att ha honom som pojkvän, han var så fin. Så när han berättade att han ville sova hos mej på fredagkväll så hade jag nått toppen till det lyckligaste man kan vara! Men ett men finns nästan alltid med. Senare berättade han att han skulle vara i Svedala under kvällen/natten var tvungen, för hans kompis fyller bara nitton en gång i livet. Jag blev så besviken att jag inte visste vad jag skulle göra. Men han gav mej den där söta blicken, så jag klarade inte av att bli arg på han.
Några timmar senare sitter jag där hemma med en kompis vid min sida och jag var ostoppbar. Jag kunde inte sluta gråta. Det ofattbara hade hänt mej, och jag hade aldrig varit olyckligare. Han hade berättat att han tyckte att vi hade glidit ifrån varandra och att det inte skulle fungera i fortsättningen eftersom vi knappt träffas. Jag föröskte verkligen stoppa det. Verkligen. Jag ville inte att han skulle prata mer, utan bara lyssna på mej. Mina positiva ord som jag försökte trycka in i hans huvud. Men han hade bestämt sig. Tyvärr.
Om jag inte hade haft mina otroliga vänner som stöttat mej och funnits där för mej så hade jag nog inte hittat glädjen igen. Iallafall hade det blivit jäkligt svårt iaf! Jag förlorade det största ljuset i mitt liv, för det var han. Jag är himla lyckligt lottad att jag den kvällen hade en nära vän där som åkte en lång väg hemifrån för att komma till en gråtandes vän. Även fast jag sa att jag redan hade en vän hos mej kom hon endå sent på kvällen och var hos mej över natten, Älskar dej<3 Tack även till dej Felle för du kom när jag behövde en vän. Även ni som har ringt mej och hört hur jag mår osv. Det betyder oerhört mycket .
Jag mår helt ärligt bättre nu idag, en och en halv vecka senare. Han dyker fortfarande upp i mina tankar, men jag försöker motarbeta dem. Alla fina minnen med den personen som var min vår 2009. Och jag hoppas att jag och Tobbe är vänner, för han är helt enkelt en person jag vill ha i mitt liv.
-Fan ta den dagen då jag ser han med en annan tjej..
PussN/ Sara
Kommentarer
Trackback
